Vi klarade det!

Ja, då var det klart. Vi gjorde det! Vilken känsla! Att rulla ner för den sista backen, med havet framför sig. Slutet på Sverige, och på vår långa resa. Det har varit underbart, vackert och spännande. Vi kommer att sakna att vara ute i naturen, att vara så fria. Att alltid kunna packa ihop sina få ägodelar och dra vidare till nästa plats. Att sitta och se ut över en liten sjö medan middagen puttar på stormköket… Ja, det har varit fantastisk. Men det är också skönt att vara framme. Det blev väldigt slitigt för kroppen i slutet. Låren blev stelare och stelare. De ska få en välförtjänt vila nu.

Tack för alla peppande kommentarer och sms inför de två sista dagarna! Det behövdes kan man lugnt säga. Första dagen gick ganska bra, det blåste mycket, men det var soligt och inte så kallt. Det gick väldigt långsamt att ta sig framåt, och vi hann inte riktigt så långt som vi hade tänkt. På kvällen hade vi turen att träffa på ett gammalt par som tyckte att vi skulle låna deras gäststuga en natt. Som om Sverige ville visa sig från sin allra bästa sida såhär i slutet av resan.

När vi vaknade på morgonen den sista dagen blåste det ännu mer. Ibland så mycket att vi fick gå med cyklarna, det var omöjligt att hålla sig kvar. Efter ett tag började det regna också, som nålar mot ansiktet. Ju närmre havet vi kom, desto kraftigare blåste det. Efter ett par timmar hade vi bara tagit oss någon mil. Vi kom fram till Marsvinsholms slott där vi fick komma in i ett växthus och försöka värma oss. Då bestämde vi oss för att cykla till havet och inte fortsätta längs med kusten till Smygehuk. Vi tänkte att när vi kommer till sydkusten har vi ju cyklat genom hela Sverige i alla fall. Så vi kom till Svarte utanför Ystad. Tjoade, skrek och kramades och skrattade om vartannat och såg ut över havet. Lindas mamma och syster, som skulle ha mött oss i Smygehamn, kom och hämtade upp oss, och körde till pensionatet som vi bokat in oss på. Oj, vad trötta vi var. Och oj, vad skönt att sova i en mjuk säng med rena lakan!